Kom och skriv mig....
..... det på näsan
så sjöng Hedvig i
barnprogrammet från A till Ö
som jag älskade
(och många med mig)
när jag var liten.
Älskade hennes cykel.
Tyckte hon var fräckt klädd.
Gillade snusförnuftige Helge på taket.
Men mest var jag förundrad över bildtelefonen
som hon pratade med sin syster genom.
Tänk vilken uppfinning.
Rolig och skrämmande på samma gång.
Tänk om någon skulle kunna titta in till mig genom telefonen.
Tänk om de skulle kunna se mig i bara nattasärken!
Huva, så läskigt!
Men det kommer ju inte att hända,
det är ju ett barnprogram med en hitte-på-pryl!
Trodde jag då 1974.
Eller?????
Idag 2021
vet jag
att jag
KAN
ringa till
dem
och både se och höra dem samtidigt!
Vilka då undrar kanske någon....
Jo,
SYSTRARNA
förstås!
Eller hur Åsa;
det provade vi ju i somras!
Fast då satt vi ju bredvid varandra
😆
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •
Uppdatering söndag morgon
Som sagt....
Det gäller att vara uppe och påklädd
😁 😁 😁 😁 😁 😁 😁 😁
Plötsligt händer det!!
Häpp!
Mat och bak.....
..... med anor
Lördagsförmiddagen innehöll lite
förberedelser inför morgondagens
sista besök på Tosselilla
Ja, sista besöket
denna sommaren
för mig och maken iallafall.
Plättar och kanelbullar är ett måste
i picknickkorgen
på utflykter med barnbarnen.
Recepten sitter i huvudet efter många år;
men från början är de hämtade ur den
numera välanvända kokboken
som var ny då en gång
när jag som 20-åring flyttade hemifrån.
Till min hjälp idag hade jag också
några välanvända köksredskap.
Plättlaggen fick jag av mamma
när min äldsta son var liten
(för så där 35 år sedan)
och hon ansåg att jag hade mer nytta av den.
än hon.
Och använt den har jag gjort!
Otaliga gånger har jag stått och gräddat plättar
till både barn och barnbarn
(precis som mamma gjorde en gång)
på det gedigna, tunga plättjärnet i gjutjärn.
När plättarna var klara och provsmakade
var det dags för kanelbullebaket
Kaveln jag använde idag är ett arv efter
svärmor Karin.
När det för några år sedan stod klart
att hon som var kalaskokerska
inte skulle baka fler wienerbröd eller butterkakor
till fler gille
på grund av sjukdom
så var min önskan att få ta över kaveln.
(men bara kaveln inte jobbet som kalaskokerska)
Kaveln som är lite större och därmed tyngre
än vanliga kavlar är helt underbar.
Den är vacker rent estetiskt
och så inbakad att den glider lätt över degen.
Rena drömmen!
Svärmor fortsätter att vara med idag när
bullarna får jäsa under kökshandukar
med hennes initialer på.
Hon hette Karin Ekblad som ogift
och jag förmodar att hon
både fållat och broderat dem själv.
Jag vet att man ska uppdatera sig,
rensa ut och vara minimalistisk
men jag är glad över att få förvalta
dessa redskap efter mamma/svärmor.
och vem vet kanske det finns någon
som vill ta över dem efter mig en dag
om jag nu inte slitit ut dem innan dess, förstås
När Stropp blev en....
....... blev en flopp!
Satt en stund i solen och njöt av den fina blomstergruppen jag fick när jag firade min dag.
Tagetesen blommade i gult och orange,
pelargonen lyste röd och grann,
murgröna slingrade sig över kanten
och palettbladen var.....
Men kolla så söt!
En liten Kalle Stropp satt där så fint
och njöt av solen
på ett rostrött blad
Så söt!
Den måste jag fotografera!
Men allt ser inte alltid ut att vara
vad man tror vid första anblicken!
Den här lilla söta Herr Stropp
visade sig var en sulten lövvårtbitare!
Hmmm.....
Nu var den inte en så söt och älskvärd Herr Stropp längre
utan
en mycket oönskad och rälig liten Mister Flopp
som mina blommor ville äta opp!
Nu startade en liten jakt på rovdjuret
som jag nog förlorade.
Idag iallafall
men
jaktsäsongen är inte slut!
